Metoderna som finns i slutet av boken är sådana vi kom att använda oss av för att klara av den svåra situation vi hamnat i. Jag skriver bland annat om hur vi hanterade alla Robbans sjukbesök, att vi gjorde en pappabok tillsammans med många vänner, att min tidsuppfattning gradvis ändrades genom att leva med någon som när som helst kunde få svåra smärtattacker och om att jag upptäckt att mina känslor bor ”i samma låda” inom mig. För att bara nämna några metoder och berättelser som finns i boken.

Här nedan kommer ett utdrag ur boken från metodsidorna.

Vi gjorde en pappabok

Under den sista tiden som Robban levde kontaktade jag hans gamla och nya vänner, träningskompisar, arbetskamrater, grannar, studievänner, släkt och andra personer som på något sätt tillbringat tid med eller delat livet med honom.

Jag bad dem skriva små historier om vad de gjort med Robban, hur de upplevde honom och att sedan skicka dessa historier till oss, tillsammans med foton om de hade. Jag bad om två exemplar av allt och under de kommande månaderna fick vi många olika kuvert som alla innehöll en liten pusselbit av Robbans liv.

Dessa berättelser har barnen sparat i varsin stor bok, där de klistrat in historierna och fotona. Jag bad inte om att historierna skulle var skrivna just för barn, utan skrivna på ett sådant sätt att de berättade historier ur Robbans liv, som han själv inte skulle kunna berätta för barnen i framtiden.

Nu, några år senare, ser jag ett ännu större värde i dessa historier än jag gjorde när jag bad om dem. Många människor har lite svårt att tala om saker vi gjorde tillsammans, när Robban levde. Jag har förstått att en del är rädda för att väcka minnen till liv. Den rädslan är dock obefogad. För vetskapen om att han har levt, men inte är med oss längre, är inte något man ”glömmer bort”. Därmed känns den inte heller ”svårt eller smärtsam” att bli påmind om.

Min rekommendation är att istället våga tala om personen som gått bort. Berätta om saker ni gjorde tillsammans och hur den personen var, tänkte och kände. Det är ju inget som barnen själv kan komma ihåg på samma sätt som vi vuxna, så det är värdefullt för dem att få andras syn på hur Robban var.

Dessutom är det ju inte så att vi vill glömma Robban. Livet går vidare och nya saker sker, men vi vill alltid minnas honom som den fantastiska person han var och då hjälper dessa historier oss med det. Slutligen ger det även barnen en chans att ”se sig själva” lite i honom och kanske förstå sig själva och sitt sätt att vara och tänka.

 

Inspirerande tankenötter

Boken är full av inspirerande tankenötter till barn och här ser ni tre exempel:

Bygg en egen helikopter med nya egenskaper. Hur fungerar den?

 

Om du hade magiska vantar
– vad skulle de kunna göra?

 

Tänk dig en tusenfoting.
Hur kan du hjälpa henne att köpa skor?